lost

Ja nu var det ett bra tag sen jag bloggade, tog en liten bloggpaus precis som Blondinbella gör nu. Jag är ju egentligen ingen bloggare i den bemärkelsen, men har inte kännt mig så bloggig på sistone. Har skrivit riktig dagbok istället.
 
Vad har hänt sen sist som är värt att veta?
Jo att vår lilla familj gick vilse i 3 timmar förra fredagen. Japp. Vi hade fått ett tips om att I20-området var en riktig höjdare för hundägare, så vi tog bilen dit och parkerade den längs en grusväg på en mötesplats. Precis där vi parkerade bilen fanns ett motionsspår som vi klev på. Under tiden vi gick där konstaterade vi att det var ett riktigt fint spår. Nike fick gå lös och trivdes som fisken i vattnet, eller som hunden i skogen, inte vet jag. Efter 45 minuter funderade vi på om vi kanske skulle vända om, eftersom vi hade en del ärenden att uträtta efter vår motionsrunda. Fast jag var ändå övertygad om att vi snart skulle komma fram till vår starpunkt - jag menar ett spår går ju ändå alltid runt. Så vi fortsatte. Problemet var bara att det fanns flera spår i den där skogen. De korsade varandra om vart annat, men vi (jag) tyckte ändå att vi följde ett och samma spår, eftersom det var röda stolpar längs spåret. Vid ett tillfälle var vi väldigt oense om vi skulle gå höger eller vänster. Det slutade me att vi tog vänster (P's förslag) men efter ett tag kom vi till en myr och en ganska risig bro och då ansåg jag att vi skulle vända och ta den högra stigen istället. Det kändes inte som att vi var på det rätta spåret. Vi vände. Under hela den här skogspromenaden hade vi också helt olika åsikter om var vår bil stod parkerad, egentligen hade jag ingen jävla aning. Jag gick bara på känsla. Och eftersom jag är rätt positiv så tyckte jag mig se det där kallhygget vi hade parkerat brevid hela tiden. Efter 2 timmar kom vi fram till en grusväg. YEEES! Vi jublade. Nu kanske vi ändå hade hittat rätt. MEN det var inte en grusväg, utan 2 som korsade varandra vilket innebar att vi hade 4 håll att välja på. Vi provade alla fyra. Nu tyckte jag att jag börja känna igen mig. Ett kalhygge. Jag nästan sprang neråt och kände att nu var vi nära. Och vad såg jag? Jo en röd bil parkerad på en mötesplats. Jag ropade på Pärra och sa att jag hittat bilen. Vi gav varandra high five och kände ÄNTLIGEN. Vi  gick närmare.  Det var en annan bil, visserligen röd, men inte alls vår bil. Fääään. Då var vi bet igen. Därefter kom vi fram till en informationstavla. Där kunde vi läsa att det var livsfarligt att vistas på området den 18/10 (vi var där den 17/10) p.g.a skjutövningar. Fem minuter senare hörde jag en bomb, och började nästan att grina, men Pär lugnade mig och sa att det nog var någon sprängning vid något byggområde. Vår lilla skogspromenad verkade aldrig ta slut. Vi gick tillbaka till spåret och fortsatte att vandra. Nu var jag inte längre övertygad om att spårhelvetet gick runt. Det fanns ju tusen motionsslingor där. Vi gick och vi gick. Efter ytterligare en halvtimme kom vi fram till en väg, en bilväg, och en liokalbuss passerade. Jag sprang ner till vägen för att lokalisera mig, men gick därifrån ännu mer oviss om var vi befann oss. Jag såg visserligen en skylt som det stod Ersboda på. Vi forsatte än en gång att gå. Efter ytterligare en halvtimme, alltså totalt 3 timmar kom vi fram till ytterligare en bilväg. Men ingen av oss fattade var vi var. Till vår stora glädje mötte vi en man som förklarade var vi var (vi förstod ändå inte) och berättade att vi kunde följa den grusväg vi stod på och sen ta höger så skulle vi till slut komma fram till i-20. Vi gjorde som mannen sa, men efter att vi hade gått rakt upp och sedan till vänster fanns det nu ytterligare 2 stigar att välja mellan. Och ingen av oss mindes vad gubben sa att vi skulle ta för stig. Vi gick ner till bilvägen igen. Vid det här läget var vi så jävla less. I den här stan vet man aldrig var man är. Bara platt överallt. Inget riktmärke alls. Pärra ringde en vän, vår sista livlina, och bad henne komma och hämta oss. Problemet var bara att vi inte kunde förklara var vi var. Jag sprang ner till vägen. Lite längre bort såg jag en rondell och en vägskylt. Jag sprang längs bilvägen för att kunna läsa vad som stod på skylten. Men jag behövde inte springa så långt, för tiill vänster såg jag Plantagen. Japp, vi var på Ersboda. Vilka skogsiddisar vi är. Och stackars lilla Nike som fick vara ute i 3 timmar (hon ska max motionera 1 tim eftersom hon är valp). Vi vet inte om vi återvänder till i20-området på ett tag. Om vi gör det ska vi först kolla upp om deet är några skjutövningar där, OCH vi ska vända efter 30 minuter. Den kvällen var vi alla 3 rätt möra. Och en upplevelse rikare.

På fredag bär det av mot Kiruna. I'm so excited! Kul att träffa bror och Emma.



Nike i början av vår skogsprommis!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback